Den 27 januari var det Theo´s dopdag. Det känns som igår.
Dopklänningen han har på sig är min pappas, alla barn och barnbarn har burit den. Min farmor började sy in namn och tallar och fjärilar på den. Födelsedag och dopdag. Efter mina syskons namn kommer våra barns namn. När farmor inte kunde se så bra tog min mamma över.
Klänningen är så oerhört skör och vacker, den har varit med från 1942 till 2007 när Jonatan hade den 16 februari. Han är förmodligen den sista som döptes i den.
Kommer ihåg att Theo hade feber den dagen och somnade som en stock när hela uppståndelsen var över.
Mina tankar vandrar till farfar och farmor som är hans gudföräldrar, farfar som bar honom till dopet…som fick bära sitt barnbarn till sin plats på kyrkgården… 10 år senare…tårar..tårar…
Just nu kommer jag inte fram till Theo´s plats. Det är jobbigt, det är så mycket snö och så fort jag tagit bort kommer det mer. Men jag ska dit den 14 februari…måste det! Sätta blommor och lägga vackra hjärtan eller ljus med hjärtan på.
Min kärlek till mina andra barn kan jag visa dagligen fysiskt, medan min kärlek till Theo visar jag genom tankar och omtanke runt hans plats. Till han skriver jag min saknad i böcker och på denna sida som är THEO´S.
Saknaden finns hela tiden runt mig…den finns i min kropp och mina tankar oavbrutet, det är verkligen som att stå med ett ben i livet och ett i döden som så många föräldrar som mist barn känner. Du vill vara på båda ställerna samtidigt. Jobbigt…jobbigt…
Minnerna hur det var att komma hem med Theo och våra första år tillsammans är så värdefulla. Det är en obeskrivlig känsla som alla föräldrar vet…den fösta tiden med det första barnet.
Jag har inte orkat vara på datorn eller orkat sett på tv det senaste halvåret. Jag har inte ork helt enkelt, är så trött och energilös. Vet inte om jag kommit in i någon ”fas” i sorgen.
Skriver en dikt som Theo´s präst läste för Theo och den andra killen som tyvärr dog 10 dagar efter Theo, på samma skola. De hade en liten minnesstund ute vid trädgårds landet som Theo´s klass hade ordnat med. Där planterade de två blommor, en till Theo och en till den andra vännen.
Det finns hundratusende stjärnor,
Gud känner varendaste en,precis som han känner var fjäril, var blomma. vart strå, varje buske, varje sten.
Det finns ingen stjärna och blomma som Gud inte kallar vid namn.
Det finns inget barn i all världen som inte får rum i hans famn.
Britt G. Hallqvist.
Älskar dig Theo.. min underbara saknade son. Jag hittar inga ord för att beskriva saknaden jag bär inom mig varje sekund av dagen. Längtan efter att få höra din röst och ge dig varma kramar är så STOR..DET VÄRKER AV LÄNGTAN INOM MIG.
”VI FINNER SÅ STOR LYCKA I BARNENS SKÖNHET OCH GLÄDJE ATT HJÄRTAT INTE RYMS I KROPPEN” Ralph Waldo Emerson.
We will always be a team…THEO, families are forever.
Jag älskar dig för evigt Theo och du lever i mina andetag varje sekund som är kvar av mitt liv. Mamma.
Till mina kära vänner och nära sänder jag kramar från hela mitt hjärta! Mimmi.
Theo Vår Ängel 