Jag har förlorat mitt barn…

Jag har förlorat mitt barn…

Hur många gånger har jag inte hört att tiden läker alla sår!

Inte det här såret, det här såret läker inte tiden.

Såret kommer att finnas inom mig tills den dagen jag slutar andas.

Just nu i denna stund vill jag bara komma till dig, Theo. Jag är så trött på mitt liv och hur det har blivit. Jag orkar inte leva så här längre.

Det är jobbigt att hitta ett nytt sätt att leva sitt liv, hitta nya vägar att gå  och söka mening.

Jag vet att min familj är en mening att fortsätta, men ibland blir sorgen och smärtan så oerhört stark. Det gör ont i mig av saknad efter min Theo.

Jag känner också att det kommer ta så långt tid innan jag får träffa min Theo igen.

Jag saknar honom varje sekund, i varje andetag jag tar och i varje sak jag gör. Så är jag rädd att jag ska glömma min Theo…inte en chans!!!!!!

Det som är jobbigt är att jag inte får en stund för mig själv där jag tillåts att sörja honom, där jag kan minnas och känna känslor. Både sorgsna och glada minnen.

Det tar på krafterna att bli så ledsen av saknaden så jag behöver TID att få göra det. Det går inte på en kafferast… Jag tror jag behöver göra det för min egen skull. Jag kommer inte vidare i sorgen för att jag får aldrig tid att sörja!!!! Jag bara skjuter det framför mig!!!!!!

Nu måste jag sluta att skriva om mina tankar o känslor för Jonatan kom…

Jag får aldrig tänka klart…det är jobbigt!!!!!!!!!!!!

Mamma älskar dig så oerhört mycket…jag älskade dig i livet och jag älskar dig i döden…för evigt. kramar mamma<3.