Nu är det Valborgsmässoafton igen…3:de utan THEO…
Då stod körsbärsträden i blom.
Idag för 3 år sen var det dagen då jag såg min älskade son i livet för sista gången,
Då för 3 år sen var det sista gången jag såg hans leende.
Då för 3 år sen var det sista gången jag hörde hans röst.
Då för 3 år sen var det sista gången jag såg honom springande ner för källartrappan på morgonen.
På eftermiddagen låg han på bårhuset och jag fick aldrig säga att jag älskar honom så han hörde det…igen!
Mina känslor rasar inom mig, minnen sveper över mig av allt som hände den dagen. Saknaden är TOTAL. Längtan är HEMSK.
Jag letar i mitt inre för att hitta orden men det är svårt att beskriva hur och vad jag känner. Det är bara tomt, ett stort hål.
Jag längtar efter att få krama om Theo…
Jag längtar efter att få hålla hans hand…
Jag längtar efter att få tala med Theo..
Jag längtar efter att få duka fram till han…
Jag längtar att få höra hans röst…
Jag längtar efter hans steg i trappan…
Men mest av allt längtar jag att få hålla Theo i famnen igen, krama honom hårt intill mig och säga att jag älskar dig … samtidigt få lukta på hans hår och rufsa om det och se i hans alltid glada ögon…DET SAKNAR JAG!!!!!!!
Som Nellie sa härom dagen – mamma, jag saknar HELA THEO…
Fortfarande efter 3 år så är minnerna så starka. Känslorna hur det var den dagen rivs upp. Det är inte bara valborg utan en lång tid efter som väckts till liv inom en. Det är begraving, ambulanser, läkare, poliser, bårhus, begravningsbyrå (att bara behöva kliva in där), urnsättning, välja gravplats, välja begravningsmusik, välja blommor…en massa val, praktiska oerhört overkliga beslut som vi var tvungna att ta och helst tänka igenom klokt så vi inte ångrade oss senare för vi fick ingen mer chans…
Mina ben känns som bly, jag verkligen kämpar för att andas, det låter kanske löjligt men så är det. Det är så tungt att andas. Illamåendet ligger som en klump i halsgropen blandat med miljoner av tårar…halsen svider.
Det behövs så lite som får mig att minnas, det är jobbigt att alltid vara så spänd. Min nacke är så stel och det ömar i axlarna. Jag är så trött i själen.
I morgon ska vi åter igen öppna grinden på kyrkogården och gå in för att ”hedra” våran son. Tända ljus och göra fint på hans plats…
Jag är så ledsen att vi aldrig hann säga farväl Theo, du försvann så fort och jag hann aldrig säga hur mycket du betyder för mig. Du gjorde och gör mig stolt varje dag. Du var och är en toppenson med ett snällt hjärta.
THEO…DU SKA VETA ATT VI SAKNAR DIG OTROLIGT MYCKET!
THEO…DU SKA VETA ATT VI LÄNGTAR EFTER DIG!
THEO…DU SKA VETA ATT DU ÄR SÅ ÄLSKAD OCH DET ÄR SÅ ENSAMT HÄR UTAN DIG…MÅNGA KRAMAR SOM NÅR TILL HIMLEN FRÅN OSS SOM ÄR KVAR HÄR OCH VÄNTAR TILLS VI FÅR SES IGEN/ mamma, pappa, Nellie och Jonatan.
Tack alla nära och kära för att ni fortfarande orkar lyssna…love you all!
Förra året planterade vi ett körsbärsträd i Theos minne, ett träd som får växa med oss. I trädet har vi satt upp hjärtan. Det var tanken med trädet, att vi ska fylla grenarna med saker som betyder något för Theo saker som han gillade, saker som Nellie och Jonatan gjort till sin storebror. Även Theo´s kusiner och vänner får mer än gärna hänga saker i körsbärsträdet.
Till er andra som finns hos Theo sänder jag många kramar och ni är i mina tankar ofta. Tack pappa för att du tar hand om Theo!
Theo Vår Ängel 