Oändligt ont…

Det är nu mer än 3 år sen jag kramade min älskade Theo. Det är en låååång tid!!

Jag tänker på hur mycket jag fortfarande sörjer och hur mycket som inte är bearbetat inom mig.

Fortfarande bär jag på en stor förtvivlan och stor sorg inom mig, att försöka leva en vardag med all smärta gör ont.

 

Låt mig fortfarande få sörja, jag är långt ifrån klar med det. 

Theo…du finns i mina känslor, i mitt hjärta och i min själ. Jag kommer att älska dig livet ut.

Jag känner hur kraften rinner ur mig, känner hur jag kämpar för att kunna andas. Känner hur tårarna svämmar över i mina ögon när ingen ser.

 

Idag kom 2 av dina bästa vänner förbi m mopparna, du såg väl dem? De stannade en lång stund för att vara med Nellie. Hon sken som en sol när hon kom in. Det värmer henne så mycket, hon saknar Theo´s vänner hela tiden. När de kommer så känns det som hon får en bit av hennes stulna tid med Theo. Hon får vara med sin ”storebror” igen.

Jag vill så gärna att du ska komma hem till oss igen, det gör fortfarande så oändligt ont. Inom oss har vi ett obotligt sår som fortfarande blöder.

Läste en dikt av Kristina Grahn. 

Du fattas vid vårt bord.

Vi tänder ett särskilt ljus.

Folk frågar ibland om jag kommit över dig än.

Jag undrar vad dom menar.

Du startade ett kugghjul i mig.

En kedjereaktion utan slut.

Framåt och bakåt.

Jag har vävt in dig i mig.

Likt ett garn som skiftar färg i en bildväv.

En magisk tråd som påminner mig om perspektiven och ger mig nya  motiv med rötter i min själ.

Nej, jag har inte kommit över dig.

Varför skulle jag det?

Jag lever för det du gav.

Och jag är lycklig över att Du nådde in i mig och förändrade mig..tår för tår.

Det tror jag är din gåva till världen.

(ur boken Ett litet barn dör ett ögonblicks skillnad). 

 

Min älskade-saknade Theo lever så STARKT inom mig. Varje dag är han bredvid mig. Du ser honom inte, men jag känner honom  så tydligt, så närvarande hela tiden. Han fyller mitt hjärta av kärlek precis  som hans syskon gör, varje dag. 

Theo, du lämnade en TOMHET efter dig. Jag säger som Nellie.

-MAMMA SAKNAR HELA DIG…ALLTID…DET GÖR OÄNDLIGT ONT!!!

Till mina kära säger jag tack för att ni fortfarande låter mig få tala om Theo. Många kramar till er ALLA. Mimmi.

 Det är ju här jag skriver av mig allt jag inte hinner säga, allt jag har inom mig varje gång ni möter mig. Saker som det är svårt att ta upp lite ”snabbt”

Sorgen tar TID,  både att bearbeta och att tala om.