Varje dag är en kamp att överleva, överleva…
Det är snart 2 år sen theo lämnade vår familj, det känns ibland som tusen år men samtidigt att det inte gått en dag. Så påtaglig är fortfarande smärtan och saknaden.
Allt gick så fort, vi hann inte säga hejdå. Ena sekunden står han och borstar tänderna nästa timme finns han inte kvar i våran ”värld”.
Kan fortfarande känna värmen från hans kram kvällen innan, jag saknar hans kramar och doften från hans nacke. Jag saknar theos ben i bilen, det låter väl hel sjukt men jag brukade alltid klappa hans knä när han satt där. Jag saknar theos tvätt, alla siden kalsonger. Jag saknar hans leende och glada skratt. Jag saknar theos röst. Jag saknar att höra hans planer för morgon dagen. Jag saknar hans omtänksamhet. Jag saknar theos fotsteg i trappan. Jag saknar hans huvud på kudden i hans rum. Jag saknar allt du gjorde och sa.
Det tomrummet du lämnade efter dig är stort. Theos lillasyster sa till mig vad jag skulle skriva på 1års dagen. Hon har räddat mig många gånger, barn är så kloka… De känner och förstå mycket mer än vi vuxna tror. Så här skulle jag skriva:
Min storebror Theo
Jag saknar dig jättemycket.
Jag önskar att det fanns telefoner i himlen, så jag kunde ringa och höra hur du har det.
Jag önskar att det fanns en jättelång stege,så jag kunde klättra upp till himlen och krama om dig.
Jag vill så gärna att du ska vara hos mig. I min drömvärld så är DU hos MIG och då är allt okej. HIMLEN HAR EN ÖPPEN DÖRR. Jag älskar dig för evigt…NELLIE.
Nellie vill dö många gånger, det är helt normalt att syskon kan känna så. Längtan till sin bror är så oerhört stor stark att hon vill möta honom igen. Fast hon förstår att hon måste leva kvar här en stund till, det är bara för oss tiden är lång… i himlen finns ingen tid. Theo väntar på oss.
Kramar till alla mina vänner, tack för att ni finns och orkar höra om min sorg, saknad efter Theo. Tack för att ni finns och plockar upp mig när jag behöver det. Mimmi
Theo Vår Ängel 