Många är rädda att möta oss i stor sorg, jag förstår er! det är inte lätt, vad ska jag säga, vad ska jag göra, tänk om hon börjar gråta, känner en lättnad att inte ni är drabbade, jag förstår er!!!!!
Ni behöver inte säga något, en kram eller klapp räcker.Var inte rädd att visa att du är ledsen eller bryr dig, jag vet att det är svårt. Sorg är inget man tar upp vid en kafferast. Jag har ett stort behov att tala om min son, tala om hur mycket han betyder för mig. Att han inte är glömd. Sorgen kommer vara i min vardag för hela livet, så är det faktiskt. Jag kommer aldrig mer bli samma person men försöker samla ihop bitar av ett jag som jag kan leva med. Jag har ingen lust med att vara i stora folksamlingar, känner panik. Jag är inte samma mimmi längre!
Jag saknar ork och energi, sorgen är förlamande och krävande. Jag står med ena benet i döden och det andra i livet. Tur att jag har min familj som behöver mig, det är räddningen.Men det är också en stor oro hela tiden, jag har lärt mig att livet kan förändras snabbt. Uppskattar mina nära och kära mycket mer. Ni är ovärderliga!!!!!!!!!!
När ni möter mig och frågar hur jag mår, säger jag oftas att det är okej. Fast det är det inte, men jag orkar inte gå in hur jag mår, det tar för mycket av mig. Jag tar en dag i sänder och försöker att överleva den dagen, göra mat, tvätta, hämta nellie, fixa med jonatan, det tar på krafterna och jag har så lite att ta av. Då är jag tacksam för mina vänner och min familj som finns där och plockar upp mig, alltid redo för ett samtal. Alltid redo för en kram
Ta dig bara en stund, ge en kram och lyssna. Det ger mig kraft att ta mig igenom dagen.Mer behövs inte och jag kräver inget mer. Jag ska skriva en annan gång om alla fina ord och dikter från vänner och familj jag fått.
Jag tar ett litet steg i taget, det är allt jag orkar. Min vandring i sorgens och saknadens spår efter Theo kommer vara lång, svår och går uppför och nedför. Jag vet aldrig när nerför backen kommer eller när det känns bättre en dag och går lite uppför. Jag vet att THEO aldrig skulle vilja att jag är så här ledsen men jag har inget val, inte just för stunden. Han var en solstråle, en som brydde sig om andra och var rädd att såra någon. Han är min solstråle, min älskling, mitt hjärta, min stora stolthet, min goa kille med hjärta av guld och han gjorde avtryck här i livet även om det inte blev så långt. Som en av mina vänner säger, han känns fortfarande så levande. Men det är tack vare för att jag får lov att tala om min theo, minnas och gråta.
nu slutar jag för denna gång, ni är ständigt i mina tankar. JAG ÄLSKAR ER MINA VÄNNER OCH FAMILJ…. KRAM /MIMMI
Theo Vår Ängel 