När körsbärsträden står i blom…

Nu  är det Valborgsmässoafton igen…3:de utan THEO…

Då stod körsbärsträden i blom.

Idag för 3 år sen var det dagen då jag såg min älskade son i livet för sista gången,

Då för 3 år sen var det sista gången jag såg hans leende.

Då för 3 år sen var det sista gången jag hörde hans röst.

Då för 3 år sen var det sista gången jag såg honom springande ner för  källartrappan på morgonen.

På eftermiddagen låg han på bårhuset och jag fick aldrig säga att jag älskar honom så han hörde det…igen!

Mina känslor rasar inom mig, minnen sveper över mig av allt som hände den dagen. Saknaden är TOTAL. Längtan är HEMSK.

Jag letar i mitt inre för att hitta orden men det är svårt att beskriva hur och vad jag känner. Det är bara tomt, ett stort hål.

Jag längtar efter att få krama om Theo…

Jag längtar efter att få hålla hans hand…

Jag längtar efter att få tala med Theo..

Jag längtar efter att få duka fram till han…

Jag längtar att få höra hans röst…

Jag längtar efter hans steg i trappan…

Men mest av  allt längtar jag  att få hålla Theo i famnen igen, krama honom hårt intill mig och säga att jag älskar dig … samtidigt få lukta på hans hår och rufsa om det och se i  hans alltid glada ögon…DET SAKNAR JAG!!!!!!!

Som Nellie sa härom dagen   – mamma, jag saknar HELA THEO…

 

Fortfarande efter 3 år så är minnerna så starka. Känslorna hur det var den dagen rivs upp. Det är inte bara valborg utan en lång tid efter som väckts till liv inom en. Det är begraving, ambulanser, läkare, poliser, bårhus, begravningsbyrå (att bara behöva kliva in där), urnsättning, välja gravplats, välja begravningsmusik, välja blommor…en massa val, praktiska oerhört overkliga beslut som vi var tvungna att ta och helst tänka igenom klokt så vi inte ångrade oss senare för vi fick ingen mer chans…

Mina ben känns som bly, jag verkligen kämpar för att andas, det låter kanske löjligt men så är det. Det är så tungt att andas. Illamåendet ligger som en klump i halsgropen blandat med miljoner av tårar…halsen svider.

Det behövs så lite som får mig att minnas, det är jobbigt att alltid vara så spänd. Min nacke är så stel och det ömar i axlarna. Jag är så trött i själen.

I morgon ska vi åter igen öppna  grinden på kyrkogården och gå in för att ”hedra” våran son. Tända ljus och göra fint på hans plats…

Jag är så ledsen att vi aldrig hann säga farväl Theo, du försvann så fort och jag hann aldrig säga hur mycket du betyder för mig.  Du gjorde och gör mig stolt varje dag. Du var och är en toppenson med ett snällt hjärta. 

THEO…DU SKA VETA ATT VI SAKNAR DIG OTROLIGT MYCKET!

THEO…DU SKA VETA ATT VI LÄNGTAR EFTER DIG!

THEO…DU SKA VETA ATT DU ÄR SÅ ÄLSKAD OCH DET ÄR SÅ ENSAMT HÄR UTAN DIG…MÅNGA KRAMAR SOM NÅR TILL HIMLEN FRÅN OSS SOM ÄR KVAR HÄR OCH VÄNTAR TILLS VI FÅR SES IGEN/ mamma, pappa, Nellie och Jonatan.

Tack alla nära och kära för att ni fortfarande orkar lyssna…love you all!

 Förra året planterade vi ett körsbärsträd i Theos minne, ett träd som får växa med oss. I trädet har vi satt upp hjärtan. Det var tanken med trädet, att vi ska fylla grenarna med saker som betyder något  för Theo saker som han gillade, saker som Nellie och Jonatan gjort till sin storebror. Även Theo´s kusiner och vänner får mer än gärna hänga saker i körsbärsträdet.

 Till er andra som finns hos Theo sänder jag många kramar och ni är i mina tankar ofta. Tack pappa för att du tar hand om Theo!

Dagen närmar sig…

Ja, nu är det åter dax igen…snart 3 år sen Theo lämnade denna värld!!!

I ena sekunden vill jag ha mina närmaste hos oss, ge oss stöd och kramar och minnas.

I andra sekunden vill jag stanna i sängen hela dagen och stanna där resten av dagen och inte gör något. Bara ligga där och känna, minnas och tänka…

Men jag är tacksam för alla våra nära och kära som tittar förbi och ger en kram. Det behövs… nu mer än någonsin faktiskt!!

För det är först nu verkligheten börjar sjunka in, våran THEO kommer inte hem mer. ALDRIG MER…

Jag funderar vad jag ska göra till Theo på torsdag, jag brukar sätta bokstäver på våra gravljus…ni hör ju själva så galet det låter…GRAVLJUS!!!!!

I ena sekunden vill jag ha tyst runt omkring mig, vill inte prata med nån.

I andra sekunden vill jag babbel runt mig så jag slipper tänka på alla minnen.

Hela tiden väntar jag på att Theo ska komma hem, jag vill inte leva det här livet längre. Men samtidigt vet jag att det kommer inte att förändras. Vårat liv ser ut så här nu…med en längtan som tär på hela mig, med en saknad som gör att jag känner mig flådd in på bara kroppen.

Kärleken går igenom döden med mig….och för varje dag som går kommer dagen närmare som vi får träffas igen Theo. Saknar dig så mycket så det gör ont! Jag vill att du ska komma hem igen…

Den här bilden plus en 4 andra bilder har en vän gjort åt mig. TACK Susanne åter igen för de fina bilderna som du tog dig tiden att göra åt mig.

Vi är hemma på valborg om ni har vägarna förbi får ni gärna stanna till för paj och kaffe…vi ska ingenstans förrutom till Theo.

Många kramar till våra nära och kära.

Till min Theo…JAG ÄLSKAR DIG MER FÖR VAR DAG SOM GÅR- mamma<3

Himlen Måste Sakna En Ängel

JAG HAR EN FOTOBOK SOM JAG SKRIVER I TILL BÅDE THEO OCH NELLIE, ÄVEN NU TILL JONATAN SÅKLART.

I BÖRJAN AV BOKEN HAR JAG SKRIVIT EN LÅT-TEXT. NU NÄR JAG ORKAR TITTA och LÄSA THEOS, SÅ HAR JAG SKRIVIT LÅTEN.

HIMLEN MÅSTE SAKNA EN ÄNGEL… av Linn Wågberg(text o musik)

Förr så var jag alltid på väg, jag försökte fånga en dröm.

Och jag trodde jag visste vad jag ville ha…du har väckt mig ur min sömn.

Plötsligt så var världen helt ny, allting stannade upp när Du kom

Och jag såg Dig och visste, av hela min själ att nu börjar allting om.

Himlen måste sakna en Ängel

För en finns här hos mig och vilar i min famn

Himlen måste sakna en Ängel

Han ligger tätt intill mig, så trygg på min arm.

Kan det vara sant att jag får älska dig, en av himlens änglar har landat hos mig.

Gryningsljuset smyger sig in, finner ro i ditt andetag.

Och jag inser med ens att, jag väntat en evighet just på denna dag.

Plötslig slår du upp dina blå, styrkan i din blick gör mig svag.

Och helt utan att döma så ser du på mig och så börjar våran dag.

Himlen måste sakna en ängel…

Theo var en ängel som vi fick låna en stund…tyvärr. Jag skulle viljat ha han här mycket längre.

Snart är det 3 år sen han lämnade oss kvar i förtvivlans och längtans ö…

Det är tröttsamt att sörja, hela kroppen och själen är tömd på all kraft.

Att bara att andas kan vara jobbigt, ofta tar jag djupa andetag och flämtar efter luft. Låter kanske löjligt, men så förlamande är saknaden efter ens barn.

Kommer ihåg när Nellie sa till mig i bilen som vanligt, när jag inte är beredd.. det bästa med döden är att vi aldrig mer behöver dö…aldrig mer sakna varandra utan får vara tillsammans igen. Jag blir aldrig mer hel, mamma.

Det är så vi känner det, våran hjärtan har brustit och vi blir aldrig mer hela  förrän vi ses på andra sidan. Vi saknar Theo gränslöst, i varje andetag och steg vi tar. 

 

 

 

Har läst en del inslag om hur männsikor vi möter tycker…gör det fortfarande ont?!  det var ju såååå länge sen nu!

För oss som har mist ett barn känns tiden ibland som en evighet och lika fort kan vi vara tillbaka till den dagen allt hände. Då livet förändrades, då det gamla livet tog slut och du blev aldrig mer densamma. Livsglädjen försvann, nu kämpar vi för varje ny dag som vi möter. Det gör ont i varenda cell i din kropp och längtan tär på din själ.

Vi är så oerhört tacksamma för att det finns en del vänner kvar, som orkar höra och stötta. Jag säger bara TACK!

Till min älskade  Theo…jag älskar dig mer för varje dag- mamma.

Tre år….av längtan

 

Den här bilden är från kyrkan där Theo har sin plats.

Precis bakom där han står, är hans plats!!

Ibland undrar jag hur många tecken han gav oss som vi inte såg… det är ju märkligt att han står precis där han ligger på andra sidan.

Jag längtar efter dig Theo, i varje andetag jag tar, i varje steg jag tar så finns du med. Det är så TOMT utan dig!

Snart är det valborg igen…3 år utan dina kramar. HUR HAR JAG KLARAT DET??????

Ibland fattar jag inte hur jag överlever. Men jag tror som alla andra änglaföräldrar, kroppen stänger av känslorna. Det är så oerhört smärtsamt och gör så ont att kroppen stänger av känslorna.

Känner att det kryper i kroppen, men det är för att det närmar sig Valborg. Känslor och minnen dyker upp när som helst och jag har ingen kontroll på dem känns det som. Tårar kommer hela tiden och det värker i axlarna!

Har inte tid att sitta längre för Jonatan kommer och ska bada. Nellie har ont i foten och ligger i soffan.

Tack alla kära och nära för att ni orkar med oss…och orkar höra oss prata om THEO. TACK!!!!Mimmi

Älskade Theo du finns hos mig tills den dagen jag slutar andas och då hoppas jag att du finns på andra sidan och tar emot mig- mamma.